Viktoria - Mitt liv, mina känslor!

Kollade precis på massa gamla bilder. Så mycket minnen som kommer upp i huvudet. Alla fester vi haft, all gemenskap vi hade. Allt vi delade tillsammans! Allt känns borta och glömt. Vad har hänt? Saknar de så otroligt mycket. Så länge jag känt vissa människor och så mycket som hänt. Och så mycket som folk har förändrats! Och man själv har det också, både positivt och negativt. Varför ska man åldras, varför ska man bli mogen? Varför ska man bli vuxen? Jag vill fortfarande vara den lilla tjejen som har regler som jag aldrig följer, som alltid hade fester när mamma va på jobbet. Och som alltid va glad! Jag tycker faktiskt ganska synd om min mamma när jag tänker efter. Jag kan inte varit den lättaste ungen att hantera. Har alltid skrikigt och gjort de jag själv vill. Får ja inte som ja vill så straffas hon. Började ha fester när vi flyttade till första lägenheten vid playbar. Gick första året. Hade alltid fester på helgerna när hon jobbade. Mjo du kan tänka själv. Jobba en hel natt, kommer hem. Flaskor, mat, burkar och skräp över HELA lägenheten + typ 7 pers som sover över. Några på stolar, några i sängen och några i soffan! Jag kan själv tänka vad hon tänkte. Detta hände inte 1-2 gåner i månaden minst 8 gånger i månaden! Och va de lov så hände de varje gång hon jobbade natt. Och inte nog med de, misshandel, polisåk och socialen! Usch vad man han dragit med henne i. Men jag har ändå skött mig fint, och funkat bra i skolan. Ja men som sagt, man kan inte alltid vara perfekt och inte alltid vara tråkig. Jag trivdes med de vi alla hade innan. Även om vi gjorde bort oss och gjorde saker vi inte fick. Jag älskade de! Och jag saknar det!