Psykisk sjukdom
Psykisk sjukdom, vad är det egentligen? Vad psykiskt? Jo det sitter ju i hjärnan. Men vad är det att vissa drabbas av det och andra inte? Vad spelar in och vad spelar inte in. Arv, miljö, genetiskt osv. Jag har egna teorier om väldigt mycket som handlar om det. Jag har inte full kunskap om allt och man kan väl aldrig bli full lärd heller.
Men den kunskapen jag har fått in har jag då också dragit mina egna slutsatser och teorier om saker och ting. Alla drabbas ju inte av detta, men det är mycket vanligt i dagens samhälle. Vad är det som gjort det? Jadu, är det för att det är mer okej att vara sjuk? För att folk har en helt annan syn än förr då man höll dessa persongrupper inne? Eller för att samhället har förändrats? Det kommer ny teknik som antagligen forma oss till dom vi blir? Jag har inte en aning, och man kan få mycket tankar kring det som jag inte är sugen på att dra upp här. Jag tycker dessa sjukdomar som påverkar oss psykiskt är svåra att förstå. Och ännu svårare att kunna hjälpa dessa individer och behandla dom. Somatik och psykiskt är stor skillnad. Du ser ju inte förbättring på samma sätt? I somatiken ser du skillnad, på de psykiska är det mer att du iakttar de friska, genom hur du pratar, bemöter och blir behandlad av dom.
I dagens samhälle tycker jag att folk fortfarande att folk ser ner på dessa människor som drabbas av det. Varför? Tex på en akutavdelning eller om någon är på rättpsyk, fördomarna finns kvar. Men varför? Dom är inte mindre värda än alla andra, utan det är något dessa människor få handskas med varje dag, det är inget dom valt själva utan de är så dom har formats. Och det variera så mycket från individ till individ. Som frågan man kan få ibland, att usch vad sjuk man måste vara för att vara på en akutavdelning? Men det handlar inte om det, det kan handla om allt ifrån att höra röster till att ha en djup depression. Du är inte dum för att du kan hallucinera eller för att du känner tomhet. Vissa av dessa människor är smartare än vad en annan aldrig kommer bli, de är kompetenta individer som behövs i samhället men som kanske inte kan komma så långt för att deras sjukdom sätter stopp, de hindrar deras vardag till att gå.
Men den kunskapen jag har fått in har jag då också dragit mina egna slutsatser och teorier om saker och ting. Alla drabbas ju inte av detta, men det är mycket vanligt i dagens samhälle. Vad är det som gjort det? Jadu, är det för att det är mer okej att vara sjuk? För att folk har en helt annan syn än förr då man höll dessa persongrupper inne? Eller för att samhället har förändrats? Det kommer ny teknik som antagligen forma oss till dom vi blir? Jag har inte en aning, och man kan få mycket tankar kring det som jag inte är sugen på att dra upp här. Jag tycker dessa sjukdomar som påverkar oss psykiskt är svåra att förstå. Och ännu svårare att kunna hjälpa dessa individer och behandla dom. Somatik och psykiskt är stor skillnad. Du ser ju inte förbättring på samma sätt? I somatiken ser du skillnad, på de psykiska är det mer att du iakttar de friska, genom hur du pratar, bemöter och blir behandlad av dom.
I dagens samhälle tycker jag att folk fortfarande att folk ser ner på dessa människor som drabbas av det. Varför? Tex på en akutavdelning eller om någon är på rättpsyk, fördomarna finns kvar. Men varför? Dom är inte mindre värda än alla andra, utan det är något dessa människor få handskas med varje dag, det är inget dom valt själva utan de är så dom har formats. Och det variera så mycket från individ till individ. Som frågan man kan få ibland, att usch vad sjuk man måste vara för att vara på en akutavdelning? Men det handlar inte om det, det kan handla om allt ifrån att höra röster till att ha en djup depression. Du är inte dum för att du kan hallucinera eller för att du känner tomhet. Vissa av dessa människor är smartare än vad en annan aldrig kommer bli, de är kompetenta individer som behövs i samhället men som kanske inte kan komma så långt för att deras sjukdom sätter stopp, de hindrar deras vardag till att gå.
Felix Baumgartner
Som rubriken säger, detta inlägg kommer handla om Felix Baumgartner. Varför? Jo fick reda på för några veckor sedan att en man skulle hoppa ca 3,6 km ifrån jorden. Aha? Kollade upp detta lite, inget jag la på minnet direkt. Läst lite på aftonbladet då han inte kom iväg osv osv. Sen helt plötsligt idag så gör jag min vardagliga koll på aftonbladet och ser att han då ska hoppa live. Och min inställning till detta utifrån de jag läst är ju att han självklart kommer att dö. Hur kan han ens ha tankar på att göra en sånhär grej. I mina ögon är det sjukt, visst en kul grej, kanske ifrån ett flygplan, hus ect. Visst han har ju redan testat de men vad fan DET RÄCKER VÄL? Iaf så följer jag denna "grej" live i 2,5 timme. Dvs när han åker iväg från jorden tills dess att han kommer upp i över 3,8 km. Mitt hjärta håller ju för fan på att banka och det ända jag tänker är "snart sprängs ballongen, han måste hoppa". Tillslut gör han detta underverk ifrån 3,9 km tror jag det va. OCH ÖVERLEVER. Trodde jag aldrig! Men verkligen en glädje för honom och är glad att han lyckades med sin dröm. Det är helt otroligt. Jag kan ingenting om rymden eller ja de som kanske är 10 000 meter ovanför jorden typ. Vadå atsmosvär och allt vad det heter ovanför molnen. Man vet ju planeterna och solen osv men det är ju ändå aldrig något man ser utan de finns på film och TV. Iofs va de ganska overkligt att kolla på liven med men helt fantastiskt. Aja än en gång Grattis till dig Felix och hoppas du är nöjd med ditt nya rekord och att du inte gör såna här dumheter igen! ;D
Att vara
I ensamhetens mörker kommer de funderingar och frågor som aldrig annars uppstår. Jag är en människa som tänker väldigt mycket, antagligen för mycket. Krånglar till det i min hjärna så jag inte vet hur fan jag hamnade där. Vet inte om det är positivt eller negativt, kan nog vara båda delarna. Ju mer man tänker på sitt handlande och reaktioner som uppstår ju närmare kan jag tycka att man kommer till sig själv. Hade jag inte haft de resonemangen som jag har så hade jag nog inte handlat och stått upp för de jag gör. Jag tänker inte alltid innan jag handlar men oftast. Jag försöker att aldrig använda försvarsmekanismer för att faktiskt erkänna för mig själv att jag kanske gjorde fel i den situationen eller för att inte ljuga för mig själv för att faktiskt må bättre. Räcker med de försvarsmekanismerna som uppstår omedvetet.
Jag är inte trött på livet, utan jag lever näst intill de livet jag vill, kan tycka att pressen är för stor på mig. Känns ibland som att folk ser ner på en för att man är 22 år och inte har någon eller inte har planerat att jag ska ha barn NU. 22 för fan? Jag har inte ens levt 1/3 av mitt liv och folk tycker jag är gammal eller konstig? Alla mina vänner har barn eller pojkvän, och det tror jag kan tära på mig ganska mycket, med tanke på att de inte kan göra de roliga sakerna som vi gjorde tidigare. Impulstjej som jag är så älskar jag att åka iväg natt som dag. Men nej det kan inte folk längre, vissa kan inte dra på de stora festerna för deras pojkvänner bli sura. Vad är detta? Inte konstigt att man känner sig ensam och övergiven. Säger inte att mina vänner skiter i mig för att de hamnat i de situationerna som de gjort. Vissa klarar av situationen hur bra som helst och dom älskar jag! Sen finns de vissa som skiter i en, och de stör mig. Vänner i min värld är någonting som kommer finnas där resten av livet. Jag älskar mina vänner och att jätte glad för deras skull. Mår dom bra så mår jag bra och jag försöker göra allt för att kunna ställa upp till 100. Men vissa av dom kan jag känna att de har inte fattat meningen med vänner, utan dom finns för att fylla ut vardagen lite bättre? Så är de inte i min värld. Jag menar verkligen inte att klanka ner på mina vänner, men vissa borde blir medvetna om hur de handlar och vad de faktiskt gör.
Jag är inte trött på livet, utan jag lever näst intill de livet jag vill, kan tycka att pressen är för stor på mig. Känns ibland som att folk ser ner på en för att man är 22 år och inte har någon eller inte har planerat att jag ska ha barn NU. 22 för fan? Jag har inte ens levt 1/3 av mitt liv och folk tycker jag är gammal eller konstig? Alla mina vänner har barn eller pojkvän, och det tror jag kan tära på mig ganska mycket, med tanke på att de inte kan göra de roliga sakerna som vi gjorde tidigare. Impulstjej som jag är så älskar jag att åka iväg natt som dag. Men nej det kan inte folk längre, vissa kan inte dra på de stora festerna för deras pojkvänner bli sura. Vad är detta? Inte konstigt att man känner sig ensam och övergiven. Säger inte att mina vänner skiter i mig för att de hamnat i de situationerna som de gjort. Vissa klarar av situationen hur bra som helst och dom älskar jag! Sen finns de vissa som skiter i en, och de stör mig. Vänner i min värld är någonting som kommer finnas där resten av livet. Jag älskar mina vänner och att jätte glad för deras skull. Mår dom bra så mår jag bra och jag försöker göra allt för att kunna ställa upp till 100. Men vissa av dom kan jag känna att de har inte fattat meningen med vänner, utan dom finns för att fylla ut vardagen lite bättre? Så är de inte i min värld. Jag menar verkligen inte att klanka ner på mina vänner, men vissa borde blir medvetna om hur de handlar och vad de faktiskt gör.
Att vara ung och dum
Det är inte lätt att vara tonåring i dagens samhälle, och det blir inte lättare att bli äldre heller för den delen. De man gör i tonåren kommer följa en resten av livet, du kommer alltid bli dömd för den du en gång va och det spelar ingen roll om du ändrar dig för minnena om den personen kommer alltid finnas kvar.
Om jag får säga det själv så va jag en förjävlig tonåring. Jag stod upp för migsjälv och stod för mina handlingar och åsikter men handlade inte alltid på de rätta sättet. Min mamma har fått stå ut med mycket och det ångrar jag till en viss del idag, samtidigt som att jag också har blivit den jag är idag pga min tonår. Jag hade inte kunnat va så självsäker på migsjälv, veta vart jag står någonstans och kunnat tänka på ett annorlunda sätt om jag inte hade varit med om de jag har. Jag tycker att man ska få vara som man själv vill när man är ung för att sedan kunna ha kunskap och ta lärdom av det för att senare i livet bli en bättre människa. Man ska inte döma folk över vad de faktiskt gjorde när de va mindre för vi alla är egna individer som kommer växa upp till en vuxen människa med helt andra resonemang än tidigare. Jag har svårt för personer som dömer pga de förflutna. Varför? Vad är det som gör en till en sämre människa för att man gjort och upplevt saker en annan person inte har gjort? Att vara en sån person som folk dömer pga de "lilla" man gjorde i ungdomen är fel, och speciellt de människorna som är dubbelt så gammal än en själv, dom om någon borde veta hur det är att vara ung och dum! Jag älskar min mamma för den hon är, det är hon som har uppfostrat mig till den jag är idag, att man ska lita på sigsjälv och alltid vara ärlig även om man handlar fel. Står för sina brister och kunna be om förlåtelse. Att vara stark är inte att visa sina muskler, utan att kunna erkänna sina brister.
Folk borde lägga energi på sigsjälva istället för att leta fel hos andra. Huvudsaken är att man lär sig av sina misstag och våga erkänna. Att ta saker med en nypa salt och att kunna gå vidare. Jag är en person i samhället som idag vill väl och vill hjälpa. Det är omöjligt att inte hamna i konflikter för vi alla är olika. Låt mig få ha mitt förflutna ifred och låt mig bevisa vem jag faktiskt är idag utan att folk ska döma. Jag är trött på omogna, fega människor som försöker trycka ner folk för att må bättre själva. Ta tag i era egna liv och gör något åt det, lägg inte skit på andra. Jag har aldrig låtit någon sparka på mig, och de kommer aldrig att hända! Jag är en person med en stark personlighet och har alltid sagt vad jag tycker och tänker och kommer fortfarande alltid att göra! Sen är det upp till var och en om vad folk tycker om det, och de rör mig inte i ryggen. Man kan inte sudda ut en tavla som redan är klar, för förändringarna gjorde jag själv på vägen dit!
Om jag får säga det själv så va jag en förjävlig tonåring. Jag stod upp för migsjälv och stod för mina handlingar och åsikter men handlade inte alltid på de rätta sättet. Min mamma har fått stå ut med mycket och det ångrar jag till en viss del idag, samtidigt som att jag också har blivit den jag är idag pga min tonår. Jag hade inte kunnat va så självsäker på migsjälv, veta vart jag står någonstans och kunnat tänka på ett annorlunda sätt om jag inte hade varit med om de jag har. Jag tycker att man ska få vara som man själv vill när man är ung för att sedan kunna ha kunskap och ta lärdom av det för att senare i livet bli en bättre människa. Man ska inte döma folk över vad de faktiskt gjorde när de va mindre för vi alla är egna individer som kommer växa upp till en vuxen människa med helt andra resonemang än tidigare. Jag har svårt för personer som dömer pga de förflutna. Varför? Vad är det som gör en till en sämre människa för att man gjort och upplevt saker en annan person inte har gjort? Att vara en sån person som folk dömer pga de "lilla" man gjorde i ungdomen är fel, och speciellt de människorna som är dubbelt så gammal än en själv, dom om någon borde veta hur det är att vara ung och dum! Jag älskar min mamma för den hon är, det är hon som har uppfostrat mig till den jag är idag, att man ska lita på sigsjälv och alltid vara ärlig även om man handlar fel. Står för sina brister och kunna be om förlåtelse. Att vara stark är inte att visa sina muskler, utan att kunna erkänna sina brister.
Folk borde lägga energi på sigsjälva istället för att leta fel hos andra. Huvudsaken är att man lär sig av sina misstag och våga erkänna. Att ta saker med en nypa salt och att kunna gå vidare. Jag är en person i samhället som idag vill väl och vill hjälpa. Det är omöjligt att inte hamna i konflikter för vi alla är olika. Låt mig få ha mitt förflutna ifred och låt mig bevisa vem jag faktiskt är idag utan att folk ska döma. Jag är trött på omogna, fega människor som försöker trycka ner folk för att må bättre själva. Ta tag i era egna liv och gör något åt det, lägg inte skit på andra. Jag har aldrig låtit någon sparka på mig, och de kommer aldrig att hända! Jag är en person med en stark personlighet och har alltid sagt vad jag tycker och tänker och kommer fortfarande alltid att göra! Sen är det upp till var och en om vad folk tycker om det, och de rör mig inte i ryggen. Man kan inte sudda ut en tavla som redan är klar, för förändringarna gjorde jag själv på vägen dit!
