Att vara
I ensamhetens mörker kommer de funderingar och frågor som aldrig annars uppstår. Jag är en människa som tänker väldigt mycket, antagligen för mycket. Krånglar till det i min hjärna så jag inte vet hur fan jag hamnade där. Vet inte om det är positivt eller negativt, kan nog vara båda delarna. Ju mer man tänker på sitt handlande och reaktioner som uppstår ju närmare kan jag tycka att man kommer till sig själv. Hade jag inte haft de resonemangen som jag har så hade jag nog inte handlat och stått upp för de jag gör. Jag tänker inte alltid innan jag handlar men oftast. Jag försöker att aldrig använda försvarsmekanismer för att faktiskt erkänna för mig själv att jag kanske gjorde fel i den situationen eller för att inte ljuga för mig själv för att faktiskt må bättre. Räcker med de försvarsmekanismerna som uppstår omedvetet.
Jag är inte trött på livet, utan jag lever näst intill de livet jag vill, kan tycka att pressen är för stor på mig. Känns ibland som att folk ser ner på en för att man är 22 år och inte har någon eller inte har planerat att jag ska ha barn NU. 22 för fan? Jag har inte ens levt 1/3 av mitt liv och folk tycker jag är gammal eller konstig? Alla mina vänner har barn eller pojkvän, och det tror jag kan tära på mig ganska mycket, med tanke på att de inte kan göra de roliga sakerna som vi gjorde tidigare. Impulstjej som jag är så älskar jag att åka iväg natt som dag. Men nej det kan inte folk längre, vissa kan inte dra på de stora festerna för deras pojkvänner bli sura. Vad är detta? Inte konstigt att man känner sig ensam och övergiven. Säger inte att mina vänner skiter i mig för att de hamnat i de situationerna som de gjort. Vissa klarar av situationen hur bra som helst och dom älskar jag! Sen finns de vissa som skiter i en, och de stör mig. Vänner i min värld är någonting som kommer finnas där resten av livet. Jag älskar mina vänner och att jätte glad för deras skull. Mår dom bra så mår jag bra och jag försöker göra allt för att kunna ställa upp till 100. Men vissa av dom kan jag känna att de har inte fattat meningen med vänner, utan dom finns för att fylla ut vardagen lite bättre? Så är de inte i min värld. Jag menar verkligen inte att klanka ner på mina vänner, men vissa borde blir medvetna om hur de handlar och vad de faktiskt gör.
Jag är inte trött på livet, utan jag lever näst intill de livet jag vill, kan tycka att pressen är för stor på mig. Känns ibland som att folk ser ner på en för att man är 22 år och inte har någon eller inte har planerat att jag ska ha barn NU. 22 för fan? Jag har inte ens levt 1/3 av mitt liv och folk tycker jag är gammal eller konstig? Alla mina vänner har barn eller pojkvän, och det tror jag kan tära på mig ganska mycket, med tanke på att de inte kan göra de roliga sakerna som vi gjorde tidigare. Impulstjej som jag är så älskar jag att åka iväg natt som dag. Men nej det kan inte folk längre, vissa kan inte dra på de stora festerna för deras pojkvänner bli sura. Vad är detta? Inte konstigt att man känner sig ensam och övergiven. Säger inte att mina vänner skiter i mig för att de hamnat i de situationerna som de gjort. Vissa klarar av situationen hur bra som helst och dom älskar jag! Sen finns de vissa som skiter i en, och de stör mig. Vänner i min värld är någonting som kommer finnas där resten av livet. Jag älskar mina vänner och att jätte glad för deras skull. Mår dom bra så mår jag bra och jag försöker göra allt för att kunna ställa upp till 100. Men vissa av dom kan jag känna att de har inte fattat meningen med vänner, utan dom finns för att fylla ut vardagen lite bättre? Så är de inte i min värld. Jag menar verkligen inte att klanka ner på mina vänner, men vissa borde blir medvetna om hur de handlar och vad de faktiskt gör.
Kommentarer
Trackback
